Feeds:
Inlägg
Kommentarer

i-det-forflutna

Edies mamma får en dag ett brev som varit på villovägar i 50 år, men vill inte prata med Edie om det. Edie börjar själv nysta i sin mammas förflutna som krigsbarn på ett slott på landet och den som skickat brevet till henne. Vi får följa Edies efterforskningar parallellt med den verkliga historien där tre systrars liv på ett slott spelar huvudrollen under andra världskriget. Edie träffar de åldrade systrarna, som inte heller är så pratsamma och därför måste hon ta reda på saker på egen hand. Många hemligheter finns i det gamla slottet och de sopas fram en efter en.
Jag är lite kluven till boken. Den är bra. Språket är bra, boken är välskriven och jag förstår att Kate Morton är en populär författare. Men. De parallella historierna, den ena under andra världskriget och den andra femtio år senare gör att läsaren vet mycket mer än Edie när hon försöker ta reda på vad som hänt. Jag vet inte om jag tycker att det är en bra grepp. Spänningen att inte veta finns där innan man får veta, men sen när man vet har man inte energi att engagera sig i Edies mödor att ta reda på samma sak. Och även om de slutliga knorrarna kommer i slutet av boken så avslöjas några knorrar ganska tidigt och däremellan händer inte så mycket som för historien framåt. Och det gör också boken mindre spännande. Historien mellan knorrarna är väldigt lång och omfattande, allt för lång, det hade kunnat göras mer komprimerat och effektivt för att hålla läsaren intresserad tycker jag. Och när de sista knorrarna är avslöjade och boken slut kan jag inte låta bli att känna att poängen med boken var lite mesig och undra varför alla dessa sidor behövdes för att berätta det. Men som sagt, boken är bra, och den finns med på bokrean och absolut värd att köpa där för en billig penning.

Annonser

Magsjuka

Sitter och väntar på magsjukan. Minsta barnet och pappa har tagit sig igenom det, jag och största väntar på att drabbas. Visst finns det en teoretisk möjlighet att klara sig, men det känns inte troligt. Hela dan har känts väldigt ödesmättad och inte ens vi som är pigga har orkar ta oss för nåt. Absolut ingen fredagskänsla idag.

Bokrea

IMG_7520

Jag får fortfarande den där euforiska känslan när jag bläddrar i bokreakataloger, det finns ju så många bra böcker och de är ju faktiskt mycket billigare än ordinarie pris. Samtidigt som jag gör långa listor med böcker jag vill köpa känner jag mig tveksam. För även om böckerna är billiga är det ännu billigare att köpa pocketversionen, och jag har inget emot pocket (jag hade det när jag var yngre, men nu bryr jag mig inte). Sen vet jag ju att det är de där böckerna som man inte hört talas om och som dyker upp under rean och är så billiga att det känns dumt att inte köpa dem (jag menar, en inbunden bok för 19:- är det ju faktiskt nästan dumt att låta bli att köpa) som kommer stå kvar i bokhyllan. För även om tanken är god att man köper på sig en hög billiga böcker så man nästan klarar sig till nästa bokrea, så kommer jag ju om åtminstone 5-6 månader känna suget efter att få köpa nya böcker och de som står olästa i hyllan känns ofantligt tråkiga. För då är de liksom inte nya och lockande längre. Så jag försökte sålla ganska kraftigt i min lista och nu har min nätbokreabeställning gått iväg med bara nio böcker (+ en del till barnen) och sen har jag en lista på böcker som jag inbillar mig att jag ska titta på ordentligt i butikerna och se om jag verkligen vill ha dem och förhoppningsvis gå därifrån med en liten kasse bara. Vi får väl se hur det går…

Fryser

Jag är en ganska frusen person. Och jag bor i ett väldigt kallt hus, och det är extra kallt på mornarna. Tjocka tröjor är standard och när jag sitter still är det alltid filt på som gäller. För att inte tala om hur kall min arbetsplats, där har jag en fleecetröja liggande för när det blir kallt, som jag tar på utanpå koftan eller den stickade tröjan. Och den använder jag varje dag. Så när jag går upp på morgonen tar jag på mig minst tre tröjor och fryser ändå. Och inser att jag kommer frysa hela morgonen, när jag går ut och tar mig till jobbet, på jobbet och när jag åker hem. Till en början kommer jag frysa hemma, tills vi eldat i kaminen. Men idag ska jag inte vara hemma på kvällen, jag ska till ett ställe som förmodligen också är ganska kallt. Så det är inte förrän ikväll, tio minuter efter jag gått och lagt mig, och fem minuter innan jag somnar, som jag kommer vara varm igen. Brr.

IMG_1038

Är det här livet?

sand

Är det inte mer med livet än så här? Gå upp, jobba, komma hem, laga mat och äta, slappa nån timme för att man inte orkar göra något annat fem dagar i veckan. På helgerna handla, städa tvätta och den tid som blir över försöka göra något med familjen. Och så börja om igen. Det känns inte så meningsfullt på nåt vis. Men man kan ju inte låta bli att jobba, man behöver pengarna till hus, mat, räkningar. Och trots att man jobbar en massa har man inte så mycket pengar över när alla måsten är betalda. Är det verkligen meningen att man ska slita så mycket och varken ha tid eller pengar över till något kul? Och alltihop i snö, slask/regn, kyla, åtminstone sju månader om året. Jag har försökt prata med min man om att om det finns folk som vågar skita i allt och flytta utomlands, borde väl vi kunna göra det också. Men han är absolut inte intresserad. Han är en sån person som tycker det är jobbigt att vara ledig och inte ett dugg intresserad av att uppleva och upptäcka. Och jag ser inte poängen i att fortsätta streta. Vad får jag för det? Tak över huvudet och mat på bordet, men det borde man väl kunna få på något annat sätt än att sitta framför en dator 40 h i veckan och göra aptråkiga saker?

Glad Alla hjärtans dag, förresten…

fjaril-i-koppel_pocket

I Fjäril i koppel får vi följa Shirin från att hon är barn i ett förhållandevis behagligt Iran under shahens styre, under hennes uppväxt när missnöjet i landet börjar bubbla och när hon allt för fort tvingas bli vuxen när revolutionen sveper in över landet. Som liten får Shirin vara barn och leka vad hon vill. Vardagliga händelser blandas med antydningar om att förändringar är på gång. När revolutionen är ett faktum stryps kvinnornas frihet kraftigt och de vardagliga händelserna är alla kantade av allt det negativa som kommit i och med förändringarna i landet.

Personen som gav mig den här boken sa att Zinat Pirzadeh inte är någon författare, men att berättelsen är gripande och fruktansvärd, det är hemskt hur kvinnorna har det i Iran. Jag håller inte riktigt med. Jag anser att Zinat är en författare, boken är välskriven och språket är bra. Och visst är det hemskt hur det utvecklas, hur kvinnorna tvingas att foga sig till så många omänskliga regler och manliga påhitt, men större delen av boken handlar faktiskt om Shirins barndom, hur relationerna i hennes familj är, hur hon leker och umgås med vänner, hur de gör utflykter med familjen osv. Och dessa skildringar är oftast ljusa och glada berättelser om ett Iran som ett bra land att leva i. En läsvärd bok som visar oss, ofta oinformerade, västerlänningar att Iran faktiskt har varit ett ”trevligt” land, att människorna var ”normala” där också, även om regler och lagar sedermera blev fruktansvärt förvridna och horribla.

Vår…

vår

Jag längtar efter vår så jag blir alldeles knollrig. Jag avskyr kyla. Och jag avskyr snö förutom över jul. Speciellt mycket avskyr jag snö i februari, mars och april. Och i slutet av januari. När all snö smälte bort runt nyår började hoppet sprira, tänk om det kanske skulle bli en mild, snöfri vinter, då kanske det skulle vara lite uthärdligare. Men så blev det inte. Jag blir så trött när jag ser all snö. Jag längtar efter krokusar, tulpaner och påskliljor, ja, till och med ogräsrensning.