Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Läser’ Category

Bokrean

Jag är ganska stolt över mina reainköp. Bokhögen är visserligen för stor, jag hade inte behövt alla dessa böcker. Men jag valde åtminstone bort de böcker som jag inte absolut vill läsa, men som dök upp på listan bara för att det var så billiga. Så alla böcker i min jättestora hög längtar jag faktiskt efter att få läsa. Sen går det inte att komma ifrån att det blev alldeles för dyrt, tycker mig inte ha råd med fullt så här många hundralappar, men det är ju så härligt att strosa omkring i bokhandeln och förälska sig i en bok och faktiskt få ta med den hem. Och det är ju bara en gång om året.

Annonser

Read Full Post »

i-det-forflutna

Edies mamma får en dag ett brev som varit på villovägar i 50 år, men vill inte prata med Edie om det. Edie börjar själv nysta i sin mammas förflutna som krigsbarn på ett slott på landet och den som skickat brevet till henne. Vi får följa Edies efterforskningar parallellt med den verkliga historien där tre systrars liv på ett slott spelar huvudrollen under andra världskriget. Edie träffar de åldrade systrarna, som inte heller är så pratsamma och därför måste hon ta reda på saker på egen hand. Många hemligheter finns i det gamla slottet och de sopas fram en efter en.
Jag är lite kluven till boken. Den är bra. Språket är bra, boken är välskriven och jag förstår att Kate Morton är en populär författare. Men. De parallella historierna, den ena under andra världskriget och den andra femtio år senare gör att läsaren vet mycket mer än Edie när hon försöker ta reda på vad som hänt. Jag vet inte om jag tycker att det är en bra grepp. Spänningen att inte veta finns där innan man får veta, men sen när man vet har man inte energi att engagera sig i Edies mödor att ta reda på samma sak. Och även om de slutliga knorrarna kommer i slutet av boken så avslöjas några knorrar ganska tidigt och däremellan händer inte så mycket som för historien framåt. Och det gör också boken mindre spännande. Historien mellan knorrarna är väldigt lång och omfattande, allt för lång, det hade kunnat göras mer komprimerat och effektivt för att hålla läsaren intresserad tycker jag. Och när de sista knorrarna är avslöjade och boken slut kan jag inte låta bli att känna att poängen med boken var lite mesig och undra varför alla dessa sidor behövdes för att berätta det. Men som sagt, boken är bra, och den finns med på bokrean och absolut värd att köpa där för en billig penning.

Read Full Post »

Bokrea

IMG_7520

Jag får fortfarande den där euforiska känslan när jag bläddrar i bokreakataloger, det finns ju så många bra böcker och de är ju faktiskt mycket billigare än ordinarie pris. Samtidigt som jag gör långa listor med böcker jag vill köpa känner jag mig tveksam. För även om böckerna är billiga är det ännu billigare att köpa pocketversionen, och jag har inget emot pocket (jag hade det när jag var yngre, men nu bryr jag mig inte). Sen vet jag ju att det är de där böckerna som man inte hört talas om och som dyker upp under rean och är så billiga att det känns dumt att inte köpa dem (jag menar, en inbunden bok för 19:- är det ju faktiskt nästan dumt att låta bli att köpa) som kommer stå kvar i bokhyllan. För även om tanken är god att man köper på sig en hög billiga böcker så man nästan klarar sig till nästa bokrea, så kommer jag ju om åtminstone 5-6 månader känna suget efter att få köpa nya böcker och de som står olästa i hyllan känns ofantligt tråkiga. För då är de liksom inte nya och lockande längre. Så jag försökte sålla ganska kraftigt i min lista och nu har min nätbokreabeställning gått iväg med bara nio böcker (+ en del till barnen) och sen har jag en lista på böcker som jag inbillar mig att jag ska titta på ordentligt i butikerna och se om jag verkligen vill ha dem och förhoppningsvis gå därifrån med en liten kasse bara. Vi får väl se hur det går…

Read Full Post »

fjaril-i-koppel_pocket

I Fjäril i koppel får vi följa Shirin från att hon är barn i ett förhållandevis behagligt Iran under shahens styre, under hennes uppväxt när missnöjet i landet börjar bubbla och när hon allt för fort tvingas bli vuxen när revolutionen sveper in över landet. Som liten får Shirin vara barn och leka vad hon vill. Vardagliga händelser blandas med antydningar om att förändringar är på gång. När revolutionen är ett faktum stryps kvinnornas frihet kraftigt och de vardagliga händelserna är alla kantade av allt det negativa som kommit i och med förändringarna i landet.

Personen som gav mig den här boken sa att Zinat Pirzadeh inte är någon författare, men att berättelsen är gripande och fruktansvärd, det är hemskt hur kvinnorna har det i Iran. Jag håller inte riktigt med. Jag anser att Zinat är en författare, boken är välskriven och språket är bra. Och visst är det hemskt hur det utvecklas, hur kvinnorna tvingas att foga sig till så många omänskliga regler och manliga påhitt, men större delen av boken handlar faktiskt om Shirins barndom, hur relationerna i hennes familj är, hur hon leker och umgås med vänner, hur de gör utflykter med familjen osv. Och dessa skildringar är oftast ljusa och glada berättelser om ett Iran som ett bra land att leva i. En läsvärd bok som visar oss, ofta oinformerade, västerlänningar att Iran faktiskt har varit ett ”trevligt” land, att människorna var ”normala” där också, även om regler och lagar sedermera blev fruktansvärt förvridna och horribla.

Read Full Post »

Hyllvärmare har jag också

På sistone har det förekommit en hel del blogginlägg om hyllvärmare. Var och varannan bokbloggare som jag läser ibland har ett inlägg om sina hyllvärmare och att de minsann ska läsa dem nu, det finns till och med offentliga nyårslöften om det. Och en dag blev jag stående framför bokhyllorna och tittade på alla böcker. Jag såg två böcker som jag köpt för ett tag sen och som jag inte hunnit läsa ännu. Då uppkom frågan om jag ska köpa nya (det är ju mest lockande faktiskt) eller om jag kanske skulle ta och läsa någon bok som bara står och är oläst. Jag letade reda på alla böcker som jag inte läst, och det blev faktiskt inte så många. Jag ignorerade såklart de böcker som inte är mina, maken och jag har inte samma litteratursmak, och de, ganska många faktiskt, pocketböcker som jag fått av min syster, som i sin tur fått dem av en bekant och blivit ratade av syrran, för att, som hon säger, fylla ut mina tomma hyllor. Det finns en anledning till att hon ratat dem, tror jag, så de kommer för alltid förbli olästa. Efter det återstod denna nätta hög. Och jag vet att jag kanske inte kommer läsa dem alla, men när jag bläddrade i dem och läste baksidestexter så verkar de ju inte helt dåliga och eftersom jag skaffat dem själv så borde jag ju ha tänkt att de faktiskt är läsvärda. Så ett par av dessa borde jag ju kunna ta mig an, trots den ständiga motsättningen mellan allt för många böcker jag vill läsa och den näst intill obefintliga tiden för läsning.

hyllvärmare

Read Full Post »

varfor-mar-vi-sa-daligt-nar-vi-har-det-sa-bra_pocket

Nisse Simonson skriver en hel del vettiga saker. Som att vi människor mår bra om vi sover ordentligt, motionerar, kommer ut i dagsljuset och umgås med andra människor. Och det kan vi väl alla känna att man mår faktiskt bra då och man kan behöva bli påmind om det, för det kanske inte alltid blir att man prioriterar dessa saker i dagens värld. Och han tycker också att man kanske ska börja med dessa saker när man börjar bli deprimerad, och inte slentrianmässigt skriva ut mediciner. Och det låter ju ganska vettigt, antidepp har ju sina baksidor också. Men allt det där försvinner i min ilska över ett av hans påståenden. Han menar nämligen att dygnet ju består av 24 timmar och således kan delas upp i 8 timmar arbete, 8 timmar sömn och 8 timmar fritid! Har ni hört något så befängt! Vilken verklighet lever han i? För även om han är så gammal att hans eventuella barn är vuxna borde han väl ha lite mer verklighetskänsla? Till att börja med stämmer det ju, 8 timmar arbete, men sen får inte jag ihop ekvationen alls. Jag sover aldrig 8 timmar, även om jag gärna skulle vilja och förmodligen behöva. Det brukar bli 6, kanske 7. Det skulle i så fall innebära att jag har 24-8-6 = 10 timmar fritid. Men 1 timme lunch mitt i jobbet är inte fritid. 2 timmar restid till och från jobbet är inte fritid. 1,5 timme på morgonen när man ska klä på sig, äta frukost och borsta tänderna och tjata, tigga och hota barnen att göra samma sak är inte fritid. Och det tar faktiskt 0,5 timme att lämna/hämta på dagis, inte fritid. Det är inte heller fritid att laga mat, diska, tvätta, hänga tvätt, dammsuga, handla mat, osv, osv, i ca 2 timmar varje dag. Dessa timmar varierar dock och blir det tid över här så försöker jag umgås med barnen. Faktiskt är det inte fritid att övertyga barnen om att ta på pyjamas, borsta tänderna och gå och lägga sig och läsa saga och sitta i rummet tills de somnat, vilket tar nästan 1 timme. Kvar återstår då 2 timmar fritid när den yrkesarbetande mamman är väldigt, väldigt trött. Det är en ren förolämpning att påstå att alla har 8 timmars fritid!

Read Full Post »

hemligheten-pa-mercy-close

Helen Walsh är en deprimerad privatdetektiv med väldigt dålig ekonomi som nu får ett välbetalt uppdrag hon inte kan tacka nej till, även om hon skulle vilja. En fd pojkbandsmedlem som ska återförenas med sina pojkbandskollegor i en konsert är plötsligt försvunnen. Många har investerat i den här återföreningen och dyker inte den försvunne medlemmen upp snart måste konserten ställas in. Så Helen gör vad hon kan för att förtjäna sitt ordentliga arvode.

Jag har läst flera ganska negativa recensioner om den här boken. Recensenterna ondgjorde sig över att Helens mamma framställdes väldigt otrevligt och att Marian Keyes inte håller måttet riktigt jämfört med tidigare historier om systrarna Walsh. Det var så väldigt länge sen de övriga systrarnas böcker kom ut så jag minns faktiskt inte mycket av dem. Så mig gör det inget om den här inte liknar de andra böckerna. Och mamman uppfattar jag porträtteras lite utifrån Helens synvinkel, med tanke på att hon inte mår bra så kanske det är därför mamman blir lite osympatisk. Men övriga familjen Walsh är väldigt lite delaktiga i den här historien och de gör inte så mycket till eller från tycker jag. Jag tycker boken är bra. Lite spänning – ska Helen lyckas, vart har killen tagit vägen? En bra, men ändå inte allt för tung och sorglig, beskrivning av hur man kan må i en depression. En fräck och rakt-på-sak huvudperson som är lätt att ha att göra med. Och välskrivet. Jag har läst alla Marian Keyes romaner och älskade dem i början. De senaste två tyckte jag inte var helt lyckade så jag var lite skeptisk till den här, men jag tycker att hon har lyckats bra. Det känns som att Marian kanske tagit lite omtag om sitt författarskap, ändrat lite grann och fräschat upp sitt sätt att skriva. Jag gillade boken.

Read Full Post »

Older Posts »