Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2013

Inget svar

SONY DSC

Det stör mig när jag inte får svar när jag ringer någon. Ganska mycket till och med. Jag förstår såklart ju att folk inte kan svara när som helst, det kan ju inte jag heller. Men jag blir nästan handfallen när jag inte får svar. För jag har ju planerat att jag ska ringa det här samtalet och får jag inget svar fallerar ju planen. Det spelar ingen roll om det är på jobbet och jag behöver ett svar för att kunna fortsätta jobba eller om det är hemma och jag bara ska ringa en kompis som jag inte pratat med på länge. På jobbet måste jag ju då komma på något annat att göra, starta upp det och så ligger det där andra och väntar och gnager i min hjärna, för jag skulle ju gärna vilja avsluta det. Och om kompisen inte svarar måste jag ju planera in en annan dag när jag ska ringa istället, och det är ju inte alltid det passar. Och komma på något annat att göra den kvällen. Har jag landets största kontrollbehov, eller?

Annonser

Read Full Post »

Solsken

Solen skiner idag. Det känns bra. Hoppfullt. Från mitt fönster ser jag iofs bara överdelen av ett annat högt hus, men solen skiner på huset så jag ser den i alla fall. Det är lite tråkigt att när man väl slipper ut från kontoret är det nattsvart igen. Det skulle kännas bra att vara ute några timmar i solen och få lite energi, men tyvärr måste man nog nöja sig med att bara betrakta den på avstånd. Jag har i alla fall turen att ha fönster att titta ut på solen genom. Det är inte alla som har det på sina arbetplatser.

IMG_7345

Read Full Post »

varfor-mar-vi-sa-daligt-nar-vi-har-det-sa-bra_pocket

Nisse Simonson skriver en hel del vettiga saker. Som att vi människor mår bra om vi sover ordentligt, motionerar, kommer ut i dagsljuset och umgås med andra människor. Och det kan vi väl alla känna att man mår faktiskt bra då och man kan behöva bli påmind om det, för det kanske inte alltid blir att man prioriterar dessa saker i dagens värld. Och han tycker också att man kanske ska börja med dessa saker när man börjar bli deprimerad, och inte slentrianmässigt skriva ut mediciner. Och det låter ju ganska vettigt, antidepp har ju sina baksidor också. Men allt det där försvinner i min ilska över ett av hans påståenden. Han menar nämligen att dygnet ju består av 24 timmar och således kan delas upp i 8 timmar arbete, 8 timmar sömn och 8 timmar fritid! Har ni hört något så befängt! Vilken verklighet lever han i? För även om han är så gammal att hans eventuella barn är vuxna borde han väl ha lite mer verklighetskänsla? Till att börja med stämmer det ju, 8 timmar arbete, men sen får inte jag ihop ekvationen alls. Jag sover aldrig 8 timmar, även om jag gärna skulle vilja och förmodligen behöva. Det brukar bli 6, kanske 7. Det skulle i så fall innebära att jag har 24-8-6 = 10 timmar fritid. Men 1 timme lunch mitt i jobbet är inte fritid. 2 timmar restid till och från jobbet är inte fritid. 1,5 timme på morgonen när man ska klä på sig, äta frukost och borsta tänderna och tjata, tigga och hota barnen att göra samma sak är inte fritid. Och det tar faktiskt 0,5 timme att lämna/hämta på dagis, inte fritid. Det är inte heller fritid att laga mat, diska, tvätta, hänga tvätt, dammsuga, handla mat, osv, osv, i ca 2 timmar varje dag. Dessa timmar varierar dock och blir det tid över här så försöker jag umgås med barnen. Faktiskt är det inte fritid att övertyga barnen om att ta på pyjamas, borsta tänderna och gå och lägga sig och läsa saga och sitta i rummet tills de somnat, vilket tar nästan 1 timme. Kvar återstår då 2 timmar fritid när den yrkesarbetande mamman är väldigt, väldigt trött. Det är en ren förolämpning att påstå att alla har 8 timmars fritid!

Read Full Post »

Rocky road brownies

Det finns många recept på Rocky road brownies, men alla har godiset ovanpå. Jag ville ha godiset i kakan, så allt blir blandat och då blev det dessa. Sen tycker jag marshmallows är lite mesiga, gillar sockerbitar bättre så det blir lite segare.

IMG_7375

Rocky road brownies

  • 225 g smör
  • 300 g choklad
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 200 g brunt farinsocker
  • 225 g strösocker
  • 4 ägg
  • 150 g vetemjöl
  • Saltade jordnötter
  • Dumlekolor
  • Sockerbitar

Sätt ugnen på 175 grader. Halvera dumlekolorna och dela sockerbitarna i fyra delar. Smält choklad och smör på svag värme. Tillsätt vaniljsocker, farinsocker och strösocker och blanda. Tillsätt äggen ett i taget och rör väl. Vänd ner mjölet. Blanda i dumlekolor, sockerbitar och jordnötter och häll smeten i en liten långpanna (ca 18×26 cm) med bakplåtspapper. Grädda ca 35 – 40 min, kakan ska vara lite kladdig. Ta ut kakan och låt svalna. Om man vill kan man smälta 50 g choklad i 0,5 dl grädde och ringla över kakan.

Read Full Post »

hemligheten-pa-mercy-close

Helen Walsh är en deprimerad privatdetektiv med väldigt dålig ekonomi som nu får ett välbetalt uppdrag hon inte kan tacka nej till, även om hon skulle vilja. En fd pojkbandsmedlem som ska återförenas med sina pojkbandskollegor i en konsert är plötsligt försvunnen. Många har investerat i den här återföreningen och dyker inte den försvunne medlemmen upp snart måste konserten ställas in. Så Helen gör vad hon kan för att förtjäna sitt ordentliga arvode.

Jag har läst flera ganska negativa recensioner om den här boken. Recensenterna ondgjorde sig över att Helens mamma framställdes väldigt otrevligt och att Marian Keyes inte håller måttet riktigt jämfört med tidigare historier om systrarna Walsh. Det var så väldigt länge sen de övriga systrarnas böcker kom ut så jag minns faktiskt inte mycket av dem. Så mig gör det inget om den här inte liknar de andra böckerna. Och mamman uppfattar jag porträtteras lite utifrån Helens synvinkel, med tanke på att hon inte mår bra så kanske det är därför mamman blir lite osympatisk. Men övriga familjen Walsh är väldigt lite delaktiga i den här historien och de gör inte så mycket till eller från tycker jag. Jag tycker boken är bra. Lite spänning – ska Helen lyckas, vart har killen tagit vägen? En bra, men ändå inte allt för tung och sorglig, beskrivning av hur man kan må i en depression. En fräck och rakt-på-sak huvudperson som är lätt att ha att göra med. Och välskrivet. Jag har läst alla Marian Keyes romaner och älskade dem i början. De senaste två tyckte jag inte var helt lyckade så jag var lite skeptisk till den här, men jag tycker att hon har lyckats bra. Det känns som att Marian kanske tagit lite omtag om sitt författarskap, ändrat lite grann och fräschat upp sitt sätt att skriva. Jag gillade boken.

Read Full Post »

Pepparkaksbollar

Det här receptet hittade jag i en tidning, minns inte vilken, och tänkte att det var ett bra sätt att använda överblivna pepparkakor. Det blir alltid pepparkakor över, varje jul. Och det här var väldigt mycket godare än pepparkakor.

pepparkaksbollar

Pepparkaksbollar

  • 70 g pepparkakor
  • 4 dl havregryn
  • 100 g rumstempererat smör
  • ¾ dl strösocker
  • 1 tsk pepparkakskrydda
  • 2 msk kakao
  • 2 msk kallt kaffe
  • 275 g choklad

Krossa pepparkakorna och blanda med havregryn, smör, socker, pepparkakskrydda, kakao och kaffe. Rulla smeten till bollar. Finhacka 200 g av chokladen och smält resten. Rulla bollarna i den smälta chokladen och sedan i den hackade chokladen. Ställ svalt att stelna och förvara sedan svalt.

Read Full Post »

Julia (Anne Fortier)

julia

Julie får vet att hennes döda mamma ägnade mycket tid åt forskning om verklighetens Romeo och Julia och att hon själv skulle vara ättling till 1300-talets Julia. Och att det vilar en förbannelse över släkten som innebär att alla är dömda i förtid. Julie åker till Italien för att ta reda på mer om den här forskningen. Finns det en förbannelse och kan hon häva den? Till att börja med, var finns dokumenten som hennes mamma måste haft? Det är dock inte alla som vill att Julie ska ta reda på mer om detta. Och vad hände egentligen verklighetens Romeo och Julia?

Julia är en bok som är spännande och full med gåtor, men utan en massa mord! Jag har inte så mycket övers för deckare, så det är kul när man hittar en spännande bok utan mord. En mycket spännande bok, faktiskt. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den stundtals. Man får lite Da Vinci koden-känsla när Julie letar efter sådant som hennes mamma lämnat efter sig. Och så lite romantik, såklart. Boken är välskriven och underhållande. Jag tycker att Julie är en mycket sympatisk människa, hon är mänsklig och rättfram och man känner med henne när man får veta mer om hennes uppväxt. Helt klart en ”Läs den”-bok.

Read Full Post »

Older Posts »